Till alla oss som bär på allt samtidigt. Vi som vaknade förra måndagen med en känsla av att vara fel. På fel plats. I fel tid. Kanske till och med i fel kropp för allt jag har inom mig får inte alltid plats i min. Vi som tog oss igenom veckan ändå. Tack för att vi kämpar och vill så mycket, trots att vi aldrig är perfekta vare sig i våra egna eller andras upplevelser av oss. En sak vet jag dock alldeles säkert. Det är att vi älskar så hårt, tar in så mycket och vill så väl att hjärtat gång på gång slits ut ur våra bröstkorgar.

Tomrummet innanför bröstkorgen som längtar efter att fyllas med meningsfullhet och något större än livet självt. Hjärtat på utsidan av kroppen som söker tillit. I ett par ögon, i en handling, i orden som sades och i det som aldrig sägs. Vad är på riktigt? Vem är på riktigt? Vad är på riktigt för mig? Är jag på riktigt för någon annan?

Jag lever på som om inget har hänt. Checkar av ni vet och jag är så trött på att checka av för det har så lite att göra med att leva.

För att leva borde ju utgå i från att vara helt sann. Förutsättningar att leva autentiskt, i relation till mig själv och åtminstone en endaste människa till, som inte dömer eller vill förändra den jag placerades här på jorden som. Det kan aldrig checkas av i en lista eller ett exceldokument.

Min gåva idag
Jag ligger vaken natten mellan fredag och lördag, lyssnar på musik och visualiserar hur jag slår in små paket med tacksamhet och optimism för att lägga på plats i den bröstkorg som ekar tom efter veckan som gått. Min förhoppning är att hjärtat ska krypa tillbaka till sin plats och landa mjukt bland prassligt papper och färgglada presentsnören. Så min gåva idag till någon annan som kämpar är att göra samma sak – att visualisera, paketera och spara det som är fint och inger hopp.

I ett blommigt presentpapper slår jag in promenaderna till skolan då yngsta dottern vetgirigt vill träna på engelska ord och mattetal. Bredvid lägger jag att min andra dotters febertopp var just bara det och inget allvarligt. Jag tänker på hur någon behövde mig under veckan och jag kunde ställa upp med kort varsel. På chokladkaka och Cappuccino på café. Jag känner i kroppen hur jag om mindre än 10 dagar har tränat 100 dagar i rad. Jag omfamnar hur jag modigt räckte upp handen och mejlade ”Jag kan komma på frukostmötet på onsdag och föreläsa!”. Jag tänker på hur vi har kommit ut med våra drömmar och gjort dem verkliga.

Det som håller oss vid liv
Vi som vill leva stort, modigt och kärleksfullt med drömmar långt utanför rimlighetens gränser. I en längtan efter att få längta och uppleva ännu mer. Det storslagna som händer inom oss behöver matchas på utsidan av våra kroppar. Vardagen får inte checkas av. Värderingar får aldrig rubbas på. Livet kan inte äga rum enbart i våra hjärnor eftersom utrymmet nedanför är större. Där lägger vi små färgglada paket med tacksamhet och optimism och fyller vår bröstkorg med meningsfullhet. Så blir vi också hela människor, med en förmåga att göra skillnad för oss själva och andra – där vi står och med det vi har.

Tack för att du läste ända hit.

//Mia