Det hände långt innan jag började utbilda mig, läsa böcker och lyssna på poddar om ledarskap och så vidare. När varje utvecklingsaktivitet jag genomförde med ett team eller en individ kom rakt inifrån hjärtat utifrån given situation och människorna framför mig. Jag utformade övningar, ofta i stunden, baserade på erfarenheter, upplevelser och framför allt min inkännande förmåga. Jag var så ren på den tiden. Ibland brukar jag tänka att jag var bättre då än nu. Samtidigt har jag ju inte förändrats som person bara för att jag har läst och lärt mig nya saker. Så glöm att ni läste det där. Haha… Jag har fortfarande spontaniteten och följsamheten kvar och låter inte processer och modeller måla in mig i ett hörn.

I alla fall, för några år sedan spatserade jag i skogen och lät Spotify slumpa fram låtar. Då kom meningen ”Jag har hört någonstans att världens längsta halvmeter är mellan hjärnan och hjärtat” uppläst av Miriam Bryant.

Mitt i steget vid en porlande bäck i min favoritskog gav den där halvmetern mig bilder. Jag såg hjärnan som jobbar hårt med att fatta beslut / leda självet / uppfylla andras förväntningar / nå ett resultat / leda andra och så vidare. Och hjärtat som berättar vad som är viktigt på riktigt i varje given stund. Mina och dina värderingar, det vi aldrig (eller åtminstone väldigt sällan) behöver göra avkall på om vi är verksamma i ett sunt och stärkande sammanhang där vi blir sedda och uppskattade för dem vi är.

Men vad händer när hjärnan och hjärtat inte får samverka och den där halvmetern blir just världens längsta? När vi befinner oss i sammanhang där vi tvingas göra avkall på vad som är viktigt på riktigt för oss? Kalla det glapp, skav, brus, rädsla, dålig magkänsla, oro, ångest eller vad ni vill. När det är en bestående känsla, oavsett vilken roll du har, leder det till slut till ohälsa.

Så jag sprang hem och gjorde en skiss som jag tog med mig till det team jag jobbade med just då. Enkelheten funkade och skissen etablerades i rummet. Sedan dess har den utvecklats på lite olika sätt och åt olika håll.

Det här är alltså ingen sanning utan min egen reflektion. En mycket förenklad beskrivning av en ledarskapstanke som när den uppkom var helt ofärgad av vetenskap och helt baserad på saker jag sett och upplevt. Därför är det också min viktigaste tanke om ledarskap.

Sedan dess bär jag världens längsta halvmeter med mig i allt jag gör. Tänker att människor (eller åtminstone de allra flesta…) har de godaste av intentioner när de leder sig själva och andra. I rätt sammanhang blomstrar de och åstadkommer stordåd tillsammans. I fel sammanhang vissnar de inifrån och ut.

Därför är ledarskap aldrig en quickfix och det handlar aldrig bara om dig. Ett helt sammanhang kommer att ge dig mer eller mindre bra förutsättningar att leda där du är och med det du har. Du och jag behöver därför få koll på våra sammanhang och fråga oss: Mår jag bra här? Kan jag vara mig själv? Lirar jag och det här sammanhanget så pass bra att jag ytterst sällan, helst aldrig, behöver göra avkall på mina grundläggande värderingar? Om inte – vad kan jag påverka?

Det var allt för nu. Ta mig med en nypa salt och reflektera gärna kring din egen grundläggande tanke om ledarskap.

Så hoppas jag att vi ses på en stärkande plats där både hjärna och hjärta får vara med 🙂

//Mia
070-245 77 27
mia@partnering.nu