Känner du dig träffad av bilden i inlägget? Det är lugnt, du är inte ensam… Vid en nyfiken och snabb koll på cirka 30 medelstora företag i olika branscher var det här den absolut vanligaste vyn. Den enda siffran som varierade något var genomsnittsåldern på männen som låg mellan 44 till 57 år…

Alla aktörer jag kollade upp hade, oavsett bransch, någon form av uttalat samhällsutvecklingsperspektiv för sin tjänst/produkt. De flesta hade anammat Agenda 2030 och alla hade egna uttalade hållbarhetsmål.

Ledsen, men Agenda 2030 och homogenitet går inte ihop. Alls. Läs på om hur ”alla ska med” som inte är en klämkäck slogan. Det är grunden i hållbarhet och borde således också synas i styrelserummet.

När det strategiska perspektivet ägs av enbart män, 44-57 år gamla, kanske till och med från samma bransch. När alla strategiska beslut tas av desamma. Vilka konsekvenser får det? Vi tar det i nästa inlägg…

Jag ringde en bekant i en för mig helt outforskad bransch. Han sitter i den typiska styrelsen med uppenbar 0-vision för kvinnor och andra olikheter. Han sa ”Jag lyssnar ju på dig ibland. Mycket av det du sagt har jag ju tagit med mig in i styrelserummet.” Jag brann av om än professionellt och lågmält. Alltså, jag delar gärna med mig, men hur kul är det att vara en gratis och kompetent input som aldrig får vara med och fatta de strategiska besluten? Vi är vänner igen by the way…

Så, kan ett bolag med en homogen styrelse vara en utvecklingsaktör i samhället?

Jo visst, ambitionen i en homogen grupp kan vara väldigt god och sträva mot strategisk utveckling för bolagets bästa. Men utan perspektivrikedom i det strategiska arbetet kan det aldrig bli helt på riktigt. Det kan bli ok, men aldrig hela vägen fram.

Hur kan man välja att inte gå hela vägen?

Där landade jag väldigt mjukt och självklart. Hur tänker du?

Var hittar jag ett bolag att inspireras av?