För hur kommer det sig annars att ett team, där kompetensnivån inom partnering varierar väldigt mycket, ändå kan ge mig svaren på vad partnering är?

Hur kommer det sig att de själva och med egna ord kan utveckla och formulera sina hur?

Och att det är den med uppskattad lägst formell kompetens i partnering som delar med sig av den allra bästa lösningen på en utmaning?

Det här är magin med att jobba med partnering och tillika utveckling av människor, team och organisationer. Ibland får du förmånen att tillföra någon klokskap, som en hjälp på traven, men det mesta har människor inom sig själva.

Det gäller bara att känna in dagsformen och rummet. Ställa rätt frågor. Och därefter lyssna så noga att öronen blöder. Sen ställer du en följdfråga. Så där fortsätter det till timmen är slagen och det är dags att säga farväl. Alla utvecklade, kompetenshöjda och nöjda. Även jag. Trots att jag i min konsultroll och som partneringledare / föreläsare / facilitator aldrig får vara stjärnan eller huvudpersonen i ett rum.

Vill jag vara stjärnan i rummet får jag välja ett annat jobb.

Amen.