Tänk om jag hade vetat då…

…att en titel säger absolut noll om en människas faktiska förmågor. Bara för att någon till exempel har blivit chef behöver det inte betyda att han eller hon är en bra ledare eller har rätt förutsättningar att leda. Och även om det är min chef behöver han eller hon inte vara den ledare jag ska lyssna på. Busigt va? Att vi faktiskt kan lyssna på vem vi vill och framför allt på oss själva. Tänk så mycket innovationskraft som går förlorad när vi tvingas springa på bollar som inte känns vare sig bra i magen eller viktiga på riktiga för oss.

…att chefstiteln i sig skulle komma att kännas lite mossig. Dagens mer moderna organisationer lämnar modigt chefstitlarna bakom sig och snackar ledarskap istället. Gärna med en stor touch av att kunna leda det egna självet i en spretig och föränderlig värld. Självledarskap på alla nivåer i en organisation har blivit det nya svarta för hälsa, hållbarhet, innovationskraft och lönsamhet.

…att AI kan ersätta delar av mig och det jag gör. Vilket blir nästa steg? Att jag skickar ett snyggt hologram att hålla ledarskapsutbildning åt mig medan jag sitter hemma och äter chips? Fast kanske är det ändå så att mitt sunda förnuft, min inkännande förmåga, alla känslor som bubblar, spontaniteten och humorn väger tyngre i en sådan situation än de vetenskapliga modeller och metoder som en AI snabbt kan trolla fram.

…att jag skulle landa på en plats där jag säger nej till allt som inte känns helt rätt i magen. Av den enkla anledningen att jag har förstått att jag är den viktigaste personen i mitt liv och den som leder mig själv bäst. Då måste jag också vara min egna största förebild. Leva som jag lär i enlighet med vad som är viktigt på riktigt för mig.

Ja, tänk om jag hade vetat det då. När jag tvivlade, vände ut och in på mig själv och till slut gick sönder.

Tänk att jag vet det nu. Så oändligt tacksam.

Vad hade du velat veta då? Vad vet du faktiskt nu?