I ärlighetens namn borde jag kanske träna mer på att lyfta mig själv än på att lyfta däck. Men däcket är så bekvämt att lyfta, ty det håller käften och säger aldrig emot. Det gör däremot Mia Hellström. När jag hade lyft och dunkat ner däcket i marken 86 gånger under ett och samma träningspass ifrågasatte jag mig själv på vägen hem. ”Varför lyfte jag det inte 100 gånger? Vekling! Du är svag!”

Hur kommer det sig att det är lättare att lyfta tunga däck och andra människor än att lyfta sig själv? Och när någon annan berättar för mig att jag är bra, så är min intränade reaktion att säga emot och flamsa bort istället för att säga ”Tack!”

Från och med idag lovar jag att se på mig själv och det jag gör med snällare ögon. Inte bara för min egen skull utan också för att jag vill bli bättre för andra.

För vad händer om jag är lika bjussig mot mig själv som jag är mot dem jag samarbetar med/umgås med/upplever saker med? Vilka effekter får det på det jag ger och bidrar med i mina olika sammanhang?

Det ska jag utforska och så ska jag börja säga ”Tack!”

Onödig självkritik vik hädan, för här kommer hela jag!

Hur agerar du vid positiv feedback? Och hur bra är du på att själv ge positiv och konstruktiv feedback till andra?