Så många professionella team med vuxna människor en har varit med och utvecklat och byggt upp i sina dar. Frågan var om detta skulle vara till någon hjälp när vi igår arrangerade utomhuskalas (i ihållande regn) för 17 barn med temat Bäst i test. Fyra vuxna roddade spektaklet tillsammans. Vad skulle kunna gå fel?

Nej inget gick fel och det var faktiskt ingen större skillnad på kalaset och helt vanlig vuxenträning egentligen. Förutom ljudnivån, de spontana glädjeropen, glasskravet och alla gosedjur som hade slagits in i prassligt presentpapper.

När vi inledningsvis samlade gruppen och jag ställde frågan ”Vad tror ni kommer att hända här idag?” blev det spontana svaret (från någon som helt frivilligt hade klättrat upp på ett altanräcke med en fallhöjd på cirka tre meter) ”Vi kommer att dö!”. Där och då lovade jag dyrt och heligt att jag skulle göra mitt bästa för att hålla alla vid liv – det blev vår gemensamma kalasöverenskommelse. Därefter plockade jag ner den yngsta deltagaren som hade klättrat upp i en mast…

Lagen hette Markoolio är bäst och liknande. På den station som jag höll i skulle de bygga en staty av valfri förälder. De flesta valde att skulptera shortsmannen och han utan hår. Vi föräldrar gick alltså från att vara människor med namn till namnlösa figurer med olika skulpturpotential. Så fick jag stå där i regnet, stötta och boosta lite ibland samt försöka att inte vara pryd när de byggde han utan hår med pillesnopp.

Vad jag vet i detta nu så överlevde samtliga kalasdeltagare. Det betyder att vi höll vår gemensamma kalasöverenskommelse.

Och kreativiteten var det som sagt aldrig något fel på.

Barnkalas. Vuxenträning. Same same… Eller vad säger du?