För vad händer med mig och mina förmågor om jag lever mitt liv i enlighet med någon annans förväntningar? Hur påverkar det min förmåga att bidra till utveckling och goda relationer om jag inte tillåts vara sann och ärlig?

Det här gäller såklart inte bara mig utan alla som någon gång har puttats in i ett hörn, placerats i ett fack, fått ett epitet eller vars förmågor begränsats av en struktur eller yrkestitel.

Så smärtsamt jobbigt det har varit stundvis, men så oerhört mycket jag har lärt mig.

Som rädslan för och ängsligheten kring min högkänslighet. ”Du ska inte vara så känslig” ”Lämna känslorna hemma!” Nu vet jag ju att jag får vara hur jävla känslig jag vill. Det är en av mina absolut största styrkor att höra, se, känna och därmed också veta saker som går de flesta obemärkt förbi.

”Du är en sån där relationsmänniska va? var det visst någon som frågade mig på ett nedlåtande sätt när jag var skeptisk till en organisationsförändring och hur den hade genomförts utan hänsyn till de människor den berörde. För den här personen var förmågan att bygga starka och tillitsfulla relationer något negativt, inte en starkt bidragande faktor till att behålla hälsan på jobbet och i livet.

Ju mer sånt där jag har fått uppleva, desto tydligare har det blivit för mig att jag absolut inte vill vara den du förväntar dig.

Jag vill vara mig själv.

Och min grundläggande värdering här i livet är att du, i relation till mig och de sammanhang jag verkar i, också ska få vara helt dig själv.

Så är vi oss själva – tillsammans.