Dagens inlägg tillägnar jag alla råd jag aldrig bett om, men som jag ibland behöver ta emot ändå. Kränklimanger jag lämnat bakom mig och de som komma skall. Jag tillägnar det också varje människas rättighet att ta med hela sig själv till jobbet. Är det kanske till och med varje människas skyldighet? För hur ska vi kunna utveckla varandra, företag, projekt och organisationer om vi inte tillåts ge tillgång till allt vi är, har och kan bidra med? Här får du frågorna jag önskar att jag hade ställt.

”Tänk om alla tänkte som du Mia…haha… Du förstår, i slutänden är det bara sista raden som räknas!”
FRÅGA: Jag förstår att du tycker att det känns viktigast för dig just nu, men vad tror du ditt sätt att leda har för långsiktiga konsekvenser för din verksamhet och de människor som bär upp den?

”Var inte så känslig! Lägg känslorna åt sidan och jobba på!”
FRÅGA: Tack för ditt råd, men hur skulle du känna om jag gav dig råd med syfte att ändra på dig som person?

”Vi arbetar strategiskt med hälsa här. Vi har ju både friskvårdsbidrag och regelbundna träningsutmaningar.”
FRÅGA: Det är verkligen toppen med uppmuntran till fysisk aktivitet, men vad skulle hända med prestationerna och lönsamheten om vi även fokuserade på hur människor faktiskt mår på riktigt?

”Nu kan du bara lulla till det här lite, så är vi färdiga sen.”
FRÅGA: Jag uppskattar att du ger mig förtroendet att lägga sista handen vid detta. Om det är att lulla till något är jag väldigt nyfiken på hur du skulle beskriva din insats i arbetet. Vad gör du på jobbet?

”Här jobbar vi på det här sättet. Det har vi alltid gjort”
FRÅGA: Det visar verkligen på gedigen kompetens och kunskap, men vad tror du det kan få för effekter om vi tillåter fler perspektiv?

Vilken blir din viktigaste fråga den här veckan? Hur ställer du den? Och vem behöver få den av dig som en fin och utvecklande present?